Jag är en mästare på att klaga. Min mest använda fras är "Det stör mig", vilket är förståeligt med tanke på att jag har en bitter norrbottning till far. Men jag tänkte ta upp några saker som jag stör mig på.

 

Folk med luvan ut-och-in. Jag får bara ett så stort craving att gå fram till vissa människor och rätta till deras luva om den är ut-och-in. Blir så störd av att se det liksom.

 

Dagens betygssystem. Det är bara helt totalt ologiskt. Spelar ingen roll om jag gör jättebra ifrån mig, gör jag ett misstag, ja, då är det kört. Om jag får 3 stycken A och ett E så får jag ett D. Nej, gör om och gör rätt.

Hål i strumporna. Alltså hur störigt är inte det här? Jag kan sitta hur länge som helst och söka efter ett par strumpor som faktist är hela, snart har en inte några kvar alls ju!

När internet slutar fungera. Mitt liv är internet. Om internet slutar fungera så slutar också jag att fungera. Nästan allt jag gör har att göra med internet.

När busschaufförer missar ens hållplats. Hallå, hur många gånger har inte det här hänt?! Ibland när jag ska av bussen så kör ju chauffören bara förbi. Jag skulle aldrig ens komma på tanken att ropa åt hen att stanna, det är alldeles obekvämt för min del. Annars har även chaufförer bara åkt förbi när man själv stått vid hållplatsen, även om bussen inte var full.

Folk som sitter intill gången i bussen och inte bryr sig ett skit om att man ska av. Jag får sådan ångest och börjar toksvettas om jag ska tvingas att be personen att flytta på sig. Jag har tur att det finns 2 hållplatser på rad som jag kan ta, för ibland så tar det jättemycket tid för mig att hämta mod nog för att säga "ursäkta". Jag har varit med om att tonårskillar som är äldre än mig har suttit och skrattat och varit alltför upptagna för att märka att jag ska av. En gång somnade till och med en tjej i sätet bredvid och vaknade inte förrän jag råkade stöta till henne med foten. Nej, om man inte är uppmärksam ska man inte sätta sig intill gången helt enkelt.